Den här sommaren har jag tänkt på om jag är en exceptionellt egoistisk person eller om det jag nu kommer att att skriva om är vanligt. Jag älskar mina barn, men längtar bort från barnaktiviteter. Jag tar ungarna till Skansen, Gröna Lund, Tekniska Museet, Tessinparken, Kulturhusets barnavdelning, den långgrunda sandstranden, bollhavet på båten och så vidare i det oändliga. Jag läser böcker för dem och badar badkar med dem, men drar ändå gränsen vid lekar. Leker ni lekar?? Nästan alltid önskar jag att jag istället satt och drack vin och pratade politik med goda vänner, dök från bryggan eller satt och skrev i lugn och ro. Jag pendlar mellan att känna mig som den sämsta mamman och att tänka att jag slår in öppna dörrar när jag skriver det här eftersom nästan alla känner så. Jag tänker också mycket på att barnen växer upp så fort och att jag ska njuuuuta av tiden när de är små. I smyg längtar jag ändå efter att de ska vara åtminstone lite större. Jag har med andra ord inte barnasinnet kvar. I alla fall inte om det innebär att hänga med mina egna och andra småbarn på aktiviter riktade till barn. Then again är det svårt att motstå det här fejset. Read more
