Fiat Deluxe, som vid sidan om en bra blogg också gjort en riktigt bra podd om böcker, skrev så här om coahing och jag kände att jag inte ville säga emot henne, men berätta om min egen upplevelse. Jag var nämligen initialt väldigt skeptisk. “Och så är det grejen med coacher som tre personer uppmuntrat mig att gå till den senaste veckan. Det råder knappast någon brist på information om hur jag ska coacha mig själv till att säga nej, gå ner i tid, ”investera i mig själv” någonstans i samhället och vet ni vad? Jag säger nej. I alla fall till detta. Jag är liksom inte så förtjust i coaching över huvud taget. Det handlar om lättsålda floskler (bli chef över DIN tid), som jag inte tror funkar annat än skammande för den som har problem med stress på riktigt. Har dessutom en alltför krass syn på samhället, eller samtiden om ni så vill. Nej, jag klarar inte av att bli chef över min tid, för jag äger den inte själv. Det är klart att mycket hänger på mig, men någon jävla balans tack. Efterlyser coachen som når ut till skolorna, föräldrarna och förskolorna som alltid kontaktar mamman och tvingar planeringen av vab, socialt umgänge, undvikandet av konflikter och fan vet allt på henne. Till exempel.” Håller verkligen med om att myndigheter borde utbildas i jämställdhet. Att skolan kunde kontakta pappan. Att kvinnors oavlönade arbete, både det fysiska och emotionella, borde uppmärksammas. Samtidigt har jag fått en sån aha-upplevelse gällande coaching. Nu blir jag lite privat, men jag är så väldigt imponerad av hur mycket det påverkat mitt eget liv att vara tvungen att sätta ord på problem, drömmar, onödiga måsten, målbilder och bästa möjliga scenarion. Nuförtiden tror jag stenhårt på att utvärdera sin egen vardag/karriär och aktivt och att tillsammans med ett proffs komma fram till vad som kunde ändras för att göra den bättre. Nästan alltid är det ganska små grejer som justeras för att nå stora resultat. I våras sa jag att drömmen är att skriva på bara större projekt som betalar mer än att jobba som journalist och få in några hundra euro här och där. Det är exakt det jag gör just nu och uppdragen bara regnar ner över mig. Säger inte att det bara var coachingen, men visst fasiken hjälpte den mig att se lite längre än till nästa hyra och gav mig redskapen för att både tacka ja och nej (tackade precis nej till ett uppdrag jag skulle ha kastat mig över för ett år sedan. Det kändes osannolikt bra). Det går såklart att läsa böcker i coaching och göra online-övningar, men det är alltid mer effektivt att ha ett bollplank och någon som håller en ansvarig. För mig blir det jag vill och drömmer om mycket mer konkret när jag är tvungen att prata/skriva om det. Annars blir det så lätt att den där drömmen, förändringen eller vad det nu är kommer “sen” och sen aldrig inträffar. Jag vet att jag skrivit om det förut, men jag är så sjukt imponerad av kvinnorna i FridayLab-gruppen. De styr upp skiten med hjälp av varandra. Facebookgruppen är helt magisk! Så bra typer, så många nya vänskaper, ett nytt nötverk och ett sånt bra stöd. Där delar folk med sig av tips som att avsätta en timme om dagen att göra småsaker som äter på en, typ ringa samtal, boka tandläkartid online, fakturera kund, reservera teaterbiljetter osv Sånt som tar mycket utrymme av ens medvetande då man går och funderar på att det BORDE göras. En annan sak som är direkt magiskt att se är att folk i gruppen får nya jobb, säger upp sig, kan fakturera allt mer, gör familjen mer jämställd, blir vänner! och thundrasen andra saker. Det händer så mycket hela tiden. Jag ska fråga om någon eller några vill skriva en utvärdering så får ni läsa det straight from the source. Inte bara ur mitt perspektiv. Read more
