Om det är en text jag tycker att ni ska läsa idag är det den här där BFF Ellen som skriver om att vara tjock och om kroppspositivitet. Ellen är alltid on point och jag tycker att det är jäkligt märkligt att ingen tidskrift nappat henne som krönikör ännu. “Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra. Även om du som smal eller normis har komplex har du betydligt mycket mer spelrum än jag har. Samhället är byggt för dig. Du får vara i de flesta rum. Saker som är självklara för dig är långt ifrån sanningar för mig. Och det handlar inte bara om utseende.” Ellen skriver, på ett vänligt sätt, att vi som har smala normkroppar helst ska hålla käften och lyssna. Jag fattar att jag lika lite som jag har valt min hudfärg kan ta credit för att ha valt min kropp. Jag har fått den och inser allt mer vilket privilegium det är att ha en frisk, normkropp i rätt nyans. Jag har försökt skriva om min egen kropp och min, ganska goda, relation till den, men raderar och raderar. Eftersom jag har en normkropp faller jag perfekt in i mallen om hur en ska se ut i vår kultur och det gör att såna som jag hörs tillräckligt. Jag känner såklart en tacksamhet över att jag har fått en kropp som lätt föder barn, som springer, rider vilda hästar, dyker från klippor och en massa annat mer och mindre nödvändigt. Den gör sällan ont och är på det stora hela väldigt medgörlig. Jag älskar inte min kropp för att det är en smal normkropp, men jag fattar att mitt liv är enklare just för att den är det. Och nu menar jag absolut inte att alla måste älska sina kroppar. Drömmen är ju att kroppjäveln bara ska finnas där utan att en ska vara tvungen att gå omkring och fundera på sin (och verkligen inte andras) relation till den hela tiden. Jaja, nu inser jag att jag tagit upp tillräckligt med plats med min normkropp, in med er och läs det Ellen skriver istället. Read more