Precis som alla andra kvinnor i mitt flöde skrev jag också #metoo i sociala medier. Inte alla män, men alla kvinnor. Jag känner ingen kvinna som inte blivit utsatt för sexuella övergrepp av män. Det kan vara allt mellan ett nyp i rumpan eller regelrätt våldtäkt. Alla vet och alla har erfarenheter. Att som Cissi Wallin och Lulu Carter gå ut och namnge männen som begått övergrepp på dem är modigt. Det finns en chans att andra kommer att komma ut med specifika personer, som det gick i Weinstein-fallet, men sannolikt kommer folk bara att säga att det hänt dem också, men inte nämna några namn. Det är fortfarande för riskabelt att hänga ut männen. Varför det? Jo, för att snubbarna fortfarande har så mycket makt. Wallin och Carter kommer att vara ganska ensamma. Ingen ska naturligtvis skammas för det här. Det ska inte vara offrets ansvar att lösa problemet eller konfrontera männen och ta konsekvenserna. Det är bara ytterligare ett tecken på patriarkatet. Det som jag önskar att nu ska hända är att alla de män som nu ropar “inte alla män!” istället för att sätta fokus på sin oskuld börjar säga till när deras vänner, släktingar och kolleger beter sig sexistiskt. Att vara tyst är medgivande. Och trots att polaren är en “bra typ” (som till exempel donerar mycket pengar till det demokratiska partiet och stöder kvinnliga presidentkandidater) kan han fortfarande vara en person som begår sexuella trakasserier. Folk kan vara flera saker samtidigt. Man kan inte heller ursäkta övergrepp genom att annars vara en god människa. Så kära män, call them out, som vi säger här i Amerika. DET kan ni göra. Kan inte ni, kvinnor och män, berätta om när ni konfronterade män som betedde sig illa? Som stärkande exempel på hur man kan göra. Inte MÅSTE göra, men kan. Jag kan börja: på en jobbfest kallade en kollega mig hora. Följande dag på jobbet gick jag in på hans avdelning och frågade så högt att precis alla i rummet hörde vad han egentligen menade och krävde sedan en ursäkt av honom. Read more
