Igår när jag var ute och gick beslöt jag mig för att vidga mina poddvyer och lyssnade på Stormens utveckling. “Skribenten och poddaren Johannes Nilsson gästar Stormens utveckling för ett samtal om livet på Silicon Valley-jättarnas plattformar. Johannes berättar om hur Coronakrisen gjort att han sjunkit djupare in i Twitter-galenskap än någonsin.Med avstamp i brittiske marxisten Richard Seymours bok “The Twittering Machine” diskuteras hur alla blivit kändisar, varför allt som sker på sociala medier är dött och hur internet eventuellt skulle kunna vara annorlunda och bättre.” Det var en intressant diskussion om hur alla på sociala medier är kändisar och, mer eller mindre medvetet, vara tvungna att vara sina egna pr-personer. Finns man på sociala medier bygger man en offentlig persona, vare sig det är i form av åsikter och skämt och Twitter eller bilder på Instagram. I längden blir det ju ganska endimensionella presentationer av människor. För att inte tala om hur folk generellt är dåliga på kommunikation och pr. Ni vet hur det är, vissa människor gillar man verkligen, men är tvungen att mutea dem på sociala medier eftersom deras närvaro där gör att man gillar dem mindre. Eller det gäller kanske alla. Det är ju sällan man loggar ut från Instagram, Twitter och Facebook och känner sig glad och full av energi. Då tänkte jag på bloggen. Det här är ett forum som ger större plats för texter och kombinerar dem med bild. Det blir på så viss en djupare (och mer mänsklig?) bild av personen som driver den. Det som under de senaste åren eventuellt uppfattats som långsamt (på ett dåligt sätt), gammaldags och trögt kanske är det som behövs. Och extra mycket nu när vi inte kan träffas fysiskt. Äh, jag tänker bara högt här. Vad tycker ni? Read more
