Vanligtvis dras jag med oförskämt lite ångest* (förutom månaderna efter att Vidar fötts och jag på kvällarna låg och tänkte på DÖDEN. Hur alla ska DÖ). Här i Los Angeles går det inte att ha dödsångest (kanske lite på freewayen, men det handlar mer om sund skräck för att folk inte kollar när de byter fil). Solen lyser, havet brusar och folk är så sjukt trevliga och glada. Nu kan det ju vara att jag ändrar mig när skolan kommer igång och det går upp för mig att jag a) inte kan engelska b) inte är tillräckligt smart, men då lovar jag att blogga om det. Hittills noll ångest och god fiilis.. *tycker på det stora hela att det rått lite inflation i ordet ångest. Nu för tiden är det mer kokett än hemskt. Däri menar jag inte att det inte finns folk som mår jättedåligt. Ni fattar. Read more
