Igår somnade jag runt tio och när Majlis vaknade två timmar senare hade jag precis glidit in i nåt slags djupsömn för jag var så trött att jag bara ville gråta. Lyckligtvis hade Maggan precis avslutat kvällens jobb (att klippa Mellan raderna), tog ungen och matade henne. Jag var extremt mycket piggare vid följande matning runt klockan tre. Nu menar jag inte att Maggie gjorde mig en tjänst som tog hand om sitt eget barn, men att det finns nåt fint i att rädda varandra. Att vara den som säger “I got this, baby” när den andra är trött, eller sur, eller överarbetad. Att verkligen vilja att den andra ska ha det bra. Det är så lätt att glömma bort sånt när man sover för lite och jobbar för mycket. Eller åtminstone är det lätt att glömma bort det om man är jag. Jag tänker ibland på att Nina Åkestam (tyvärr bloggar hon inte längre, men skriver krönikor för Metro gör hon) skrev nåt i stil med att om man lever i tvåsamhet och vill att det ska hålla är ett tips att försöka svälja den beska kommentaren nittionio av hundra gånger man stör sig på sin partner. Nu menar jag (och hon) såklart inte att man ska stå ut med att bli illa behandlad, men att man inte måste påpeka precis ALLA fel den man lever med gör. Ja, ja ni fattar. Varför Magnus har smetat läppstift på Majlis är en fråga jag inte kan svara på. Read more
