Min syster Larisza är, som ni vet, här och hälsar på. Igår kom också hennes pojkvän. Jag kan inte hålla mig från att intervjua dem om hur 24-åringar tänker kring jobb, kärlek, få barn och klimatfrågan såklart (varierande svar, minst sagt). Jag fattar att det inte är rättvis för någon av oss att de här personerna får representera all 24-åringar i Norden, men det är kul att höra. Jag tycker själv att 24 känns både inte så länge sen och en hel livstid sen. På den tiden pluggade jag i Holland och hade en italiensk pojkvän, flyttade till Finland gjorde slut och skaffade mig en, mycket sämre, musiker till kille. Fick senare jobb som assistent på Riksdagen och kämpade med att avsluta mina studier. Jag var väldigt svartvit i mina åsikter och hård som sten. Så här i efterhand var jag nog en väldigt omogen 24-åring, tycker att jag mognade till en någorlunda vuxen person först kring trettio. Eller kanske när jag fick barn. Det blir en ganska tydlig före- och efter när man blir förälder. OBS innan barnlös/fri person tar åt sig: Man kan mogna UTAN barn också. SÅKLART. Hursomhelst försöker jag vara en klok och stöttade ATM till storasyster. En sån jag aldrig själv hade på grund av att jag är äldst av fyra. Vad har ni för relation till era syskon (Magnus är för övrigt ensambarn och otroligt nöjd över att vara det). Read more
