Så här skriver Ylva: Hej! Jag undrar om du eller dina läsare har några tips på hur man skall hantera sina egna föräldrars och/eller svärföräldrars kommentarer och åsikter om hur man uppfostrar samt umgås med sina barn? Min mamma säger inte direkt åt mig vad hon tycker men hon kommenterar åt min son hela tiden om hur synd det är om honom för att t.ex. ingen har tid med honom (då är jag alltså mammaledig och spenderar typ all min tid med honom). Jag får dock mycket hjälp av mina föräldrar så jag är därför lite rädd för att jag skulle ”förstöra” vår relation på något vis om jag skulle säga till vad jag tycker. Önskar bara att man skulle få välja själv hur man vill umgås och uppfostra sina barn utan att känna att någon hela tiden dömmer en. Svår och bra fråga. Nu är det svårt att veta hur din relation med din mamma är, men jag tycker inte att hon är riktigt schyst mot varken dig eller din son. Att förklara för honom hur synd det är att hans mamma inte umgås med honom känns lite passivt aggressivt och för att vara ärlig, lite fult också, eftersom det är kanske något han minns längre fram i livet. Om hon verkligen tycker det kunde hon väl ta dig åt sidan och säga det rakt ut till dig. Jag vet att det är skitsvårt, men kanske du kunde prata med din mamma, som två vuxna människor pratar. Sätta er ner och utan att beskylla varandra för någonting kunde du förklara hur ledsen du blir när hon säger att ingen har tid med honom. Och försiktigt förklara att det inte är sanningen, kanske fråga varför hon säger så? Eller vad föreslår ni läsare? Read more
