Tre av mina favoritbloggar Hej Hej Vardag, Cinderalley och När du inte orkar ringa en vän (som jag nu inser i det här fallet kom med tipset: RING EN VÄN!) skrev båda om vänskap och hur man ska hantera att folk försvinner medan man är upptagen med småbarn. Kände igen mig. Det är ju inte bara tiden som är ett problem, det är också tröttheten. De flesta kvällar vill jag bara mosa ner mig i soffan, se en tv-serie och tala så lite som möjligt. När jag var gravid med Vidde och under tiden han var liten kände jag nåt slags trots mot allt som hade med barnsammanhang att göra. Jag undvek allt från barnsim till föräldraträffar och blev nästan förnärmad när folk från utkanten av bekantskapskretsen ville umgås med argumentet “barn i samma ålder”. Min positionering var såklart otroligt barnslig och ledde till bara en handfull nya vänner med barn i samma ålder som Vidar. Lyckligtvis hade jag gamla vänner som råkade få barn samtidigt och kom närmare tack vare det. Jag har aldrig haft ett tight tjejgäng (men ofta avundats folk som har det, tex min syster), utan snarare hoppat mellan olika grupper och personer parallellt. Vissa har jag hittat genom studier (en riktigt nära vän bodde jag med när jag pluggade i Holland), jobb, andra genom gemensamma vänner/pojkvänner och en hel del genom bloggen. Och de senaste åren genom den gemensamma nämnaren LA. Eftersom livssituationer förändras har jag försökt acceptera att vissa vänskapsrelationer försvinner, andra ligger i dvala för att kanske senare återuppstå medan somliga hålls kvar. Jag tänker att de som försvinner ur ens liv ger plats åt nya vänner. Gammal vänskap i all ära, men det finns också något fint att hitta nya personer som lär känna en som man är i dag, inte som man var 2003. Det finns inte oändligt med plats för människor i ens liv och ibland måste kanske en ljummen vänskap ge plats åt en ny. Jag vet att det låter krasst, men Ibland kan man faktiskt bara låta en relation vila och, om det känns så återuppliva den tio år senare. Bra vänskapsrelationer går att återuppliva. De finns kvar trots att tiden går. Men om man känner sig ensam då? Jag tycker att det Hanna skriver är jättebra. Ring kompisen! Tala medan du promenerar till jobbet eller viker tvätt. Texta, whatsuppa, DM:a på Insta eller motsvarande. Ibland räcker det med en snabb uppdatering. Ett “hej, jag tänker på dig!”. Jag brukar skypea med några kompisar, andra rings jag med, men de allra flesta skriver jag med på mail eller olika sociala medier. Sen ses vi på sommaren eller när de hälsar på. Svårast är dem som varken bor i Norden eller LA, men det brukar också lösa sig. Det jag uppskattar mycket med att bo här i LA är alla weekendresor vi gör. Bara hyra en airbnb med vännerna och sen köra några timmar åt valfritt håll från stan. Älskar innerligt morgnarna när folk långsamt vaknar upp och man sitter i köket och dricker kaffe och småpratar och har en heldag och kväll framför sig tillsammans. Och kvällarna med långa middagar utan att någon måste köra hem. Fattar inte varför vi aldrig gjorde såna i Finland. Mest av allt hänger jag ändå med Magnus. Ibland tänker jag på hur sjukt mycket vi umgås. HELA TIDEN. Det är bara när jag rider och vi sover som vi inte har sällskap av varandra. Det är kanske en ytterligare en sorts vänskap. Hur umgås ni med era vänner? Read more
