I går glömde Magnus att hämta upp mig från min föreläsning. Eftersom mitt universitet ligger i en ganska sketchy del av stan uppmuntras man inte att röra sig utanför campus på kvällarna. Trots att jag insisterade på att vara en stark kvinna stannade min sydafrikanska klasskamrat Dylan vid min sida. Han menade att Los Angeles inte är som Helsingfors. Här kan det gå illa om man inte är försiktig. Sedan stod vi och pratade i nittio minuter med korta avbrott då jag förgäves försökte ringa Magnus och föreställde mig hur han och Vidar låg blodiga på Freeway 10 medan telefonen ringde för sig själv i ett dike. Lite före elva anlände min make. Han ba: “Sorry, hade glömt telefonen i bilen och trodde att du slutade elva.“ Jag var för glad över att han och Vidar levde för att vara arg. GULDKANT PÅ HISTORIEN: Dylan och jag är nu för tiden jättegoda vänner. Read more
