För sex år sedan i dessa tider hade jag precis fått veta att jag var gravid. Jag skulle också precis gifta mig. Magnus och jag hade blivit ihop ett år tidigare och sen gick allt ganska fort. Jag friade en söndag i februari (Maggan svarade ungefär: “Eru full, eller?”), vi slängde ihop en bröllopsfest och gjorde mig gravid. Under hela bröllopsfesten tryckte jag tillbaka graviditetspaniken: “HERREGUD! VAD HAR VI GJORT!” Vi brydde oss inte så mycket om blomuppsättningar, koordinerade klänningar på brudtärnor eller nyansen av vit på min klänning, men nog om att det skulle finnas bra musik och gott vin på festen. Och att folk skulle hålla tal. Skrattade halft ihjäl mig när våra kompisar höll tal under bröllopsmiddagen.Magnus och jag höll också ett tal för varandra och beslöt oss för att fira varje bröllopsdag framöver genom middag och ett litet tal. Det gjorde vi igår också. Vi grät en skvätt över den andras ord och skålade sedan i champagne som Diana lämnat åt oss i kylskåpet. Nu väntar jag misstänksamt på att sjuårskrisen ska slå in och vi ska skilja oss. Har ni känt av nån sån? Read more
