Häromdagen träffade vi ett par bekanta, det var supertrevligt om man bortser från att de var tvungna att förklara hur JOBBIGT det är med två barn. Detta gjorde de medan deras fem- och treåring använde gardinerna som lianer samtidigt som de kastade köttbullar på varandra och övade in nåt slags operett. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga när folk berättar för mig hur hemsk min framtid är. Samma sak var det när jag var gravid med Vidar och halvfrämlingar gled fram för att förklara att jag inte skulle sova en hel natt på de närmaste tolv åren. Jag fattar ju att de här människorna bara hänvisar till sina egna erfarenheter, men vad för sorts svar förväntar de sig: “Åh, tack för varningen! Då avbokar jag den här graviditeten!” “Gud vad skönt att du sa så, då kan jag vara mer specifik i vad jag ska oroa mig över när jag inte kan sova på natten.” “Då har jag missförstått allt. Jag som trodde att ett barn till skulle ge oss MER fritid.” Alltså sarkasm är ju oftast bara elakt (ibland också lite roligt, beroende på hurdant sinne för humor man har), men det är inte heller snällt att projicera sina egna dåliga erfarenheter på andra människor. Testa att säga: “Jäklar så mycket kärlek man kan känna för två barn!” eller motsvarande. Magnus brukar säga att man ska ta ut all glädje man kan i förtid, i bästa fall är det dubbel glädje och slutar det dåligt har man i alla fall fått vara glad och förväntansfull en stund. Det är inte ofta, man ibland kan han ha rätt. Read more
