Nu när det är så här nära att Majlis ska komma känner jag allt oftare lätta panikkänslor. Inte så mycket för förlossningen (trots att alla mina sociala media-flöden svämmar över av berättelser om förlossningsskador som blivit totalt ignorerade av vården. Allt som händer med kvinnokroppen är tydligen “normalt”), men för att det ska bli skitjobbigt med en baby. Alltså, på ett rationellt plan fattar jag ju att vi kommer att älska henne lika mycket som vi älskar Vidar och att man aldrig ångrar ett barn, men för en lat person som undertecknad tänker jag ofta på hur lätt och smidigt vi har det nu och om det verkligen var ett smart beslut att bjuda in en baby att fucka upp allt. Ja, ja som man bäddar får man ligga. Eller i det här fallet: ligger man får man ta konsekvenserna. Read more
