För er som kanske missat det var det Halloween igår. Här i L.A. går ju folk all in och eftersom vi har gäster ville jag visa dem hur mycket husen kring sextonde gatan North of Montana satsar på den här högtiden. Det var, som vanligt, vansinnigt mycket folk ute. Jag trängdes bland tusentals andra barn och barnvagnar och vuxna utklädda till Ghostbusterskaraktärer med Majlis i Stokkevagnen och försökte samtidigt hålla ett öga på Vidar bland alla andra Kylo Rens. När solen gick ner och vi nått de läskigaste husen (de med pyroteknik, zombielabyrinter och inhyrda skådespelare) började Majlis gråta. Vidde klagade på att han var trött och försvann varje kvart för att sedan återfinnas och jag kände hur min anemi gjorde sig påmind. Herregud det var ju bara nio dagar sedan jag födde barn. Fick nästan panik bland alla människor och tyckte jag var en usel värdinna som släpat med våra gäster in i detta inferno (fast i efterhand har jag förstått att de uppskattade att se hur avancerat Halloweenfriandet är i L.A.). Planen var att äta middag med vännerna på en av restaurangerna på vår gata, men det enda jag klarade av var att åka hem, lägga mig i ett bad, äta två äggsmörgåsar och sen däcka. Ja och mata Majlis såklart. Det finns ju ett tag för HUR mycket man kan ta det lugnt med en spädis i huset. Jag var inte mycket att titta på igår och bjussar därför på en bild från fjolårets Halloween då jag ännu var ung, full av blod och utklädd till en arg, vit snubbe. Read more
