Maggan slutade jobba redan halv fyra, vi möttes upp och tog oss mot Mosebacke på Söder. Det var fullt av folk där, men vi lyckades haffa en bordsända. Tog in varsin öl och beundrande utsikten medan vi mest pratade om hur fint Stockholm är på sommaren. Maggans före detta Hjärtevännerkollega och vän Anton dök upp och vi fortsatte pratade om hur svårt/lätt det är att hitta nya vänner i en ny stad. Flest Stockholmsvänner har jag själv fått via jobbet, bloggen och sedermera, ironiskt nog via L.A. men om man varken bloggar eller känner för att flytta till USA för att knyta svenska vänskapsband, vad gör man då? Hur gör ni? Anton köpte en hotdog på den frågan. Sedermera återgick vi till andra samtalsämnen som att prova varandras solglasögon och känna en lätt hemlängtan till Santa Monica. Vi talade också om San Francisco och Los Angeles och hur svenskar och finländare som aldrig varit i någondera eller bara snabbt turistat i städerna alltid gillar SF och ställt sig skeptisk till LA med motiveringen “San Francisco är en så europeisk stad.” Och jag fattar SF ÄR enklare, mer kompakt och känns mer hemma, men om man är ute efter en europeisk stad kan man väl åka till Barcelona, Paris eller Prag? “Dessutom är det svinkallt i SF”, brukar jag alltid muttra surt för jag känner att LA liksom blir styvmoderligt behandlat av folk. Trots att jag inser att det är en svårt stad, man är tvungen att ha bil och avstånden är galet långa och det tog oss nästan sex månader innan vi liksom fattade den. Men nu ÄLSKAR jag den. Antar att det finns en fin sak i att få kämpa lite, vem som helst kan älska SF men LA kräver lite ansträngning. Ja. ja… När alla var klara med ölen och utsikten skildes vi åt. Anton drog mot Skanstull-hållet medan Maggie och jag promenerade igenom en ljummen stad full av fredagsförväntan. Vi struntade i högsommarstämningen, gick hem åt glass och kollade på Stranger things i sängen. Read more
