Alltså, jag har inget bra svar på den frågan. Däremot har jag blivit lite smartare och fått liiite mer självinsikt på gamla dar. Om jag fick ge några goda råd till en yngre version av mig själv skulle det vara att det inte blir ett bra parförhållande om man lever med varandra, men parallella liv. Som yngre var jag livrädd för att tappa bort mig själv och bli en av de där typerna som var 21 och talade om sig själv och sin partner i vi-form. “Vi gillade inte filmen”, “Vi älskar att sova länge”, “Vi är sugna på att testa den och den restaurangen”. Så jag höll stenhårt fast vid mina egna intressen, vänner och åsikter och tid. Det var kanske inte helt feltänkt, integritet är en bra sak. Vänner också. Men jag tror att, för att få ett förhållande att hålla, måste man vara öppen, våga kompromissa och testa annat än det man är van vid. Jag vet inte om jag är så himla bra på det efter drygt tio år med Magnus, men han är däremot otroligt duktig på att se över sina egna åsikter, beteenden och intressen. Det är inte så att han automatiskt anpassar sig efter mig, men han liksom testar sina åsikter för att de om de fortfarande gäller. Folk förändras ju och det händer att man är en annan person idag än då man fick sina värderingar och intressen. Att Magnus övervunnit sin rädsla för hästar och till och med vill lära sig rida för att jag älskar det så mycket har inte gjort mina känslor för honom precis svagare (eller det hjälper när han konsekvent “glömmer” att tömma diskmaskinen). Målbilen är att vi senare i vår ska kunna rida ut tillsammans. Och då snackar vi om att galoppera runt i Tuna Canyon Park. Inte bara skritta runt på en plan. Ibland tänker jag på hur sjukt mycket Magnus och jag umgås. Vi är tillsammans jämt. Förr i tiden skulle jag ha fått panik av det. Känt mig trängd och blivit stressad av tanken på att vänja mig vid att vara så mycket med en person att det skulle bli katastrofalt svårt att vara ensam när det en dag tar slut. Nu kan det ju vara att det tar slut mellan oss en dag, men det går inte att leva i en relation och hela tiden fundera på hur det ska vara den dagen man separerar (förutom då det kommer till föräldraledighet och pensionssparande, DÅ ska man tänka på sitt potentiella singelskap). Om jag skulle få tipsa Peppe 20 år om dejtande och pojkvänner skulle jag be henne vara lite mjukare och sårbarare. Jag skulle uppmana henne att dejta runt, men aldrig acceptera något som inte känns bra. Det ska vara mest roligt och kärleksfullt. Ingen ska behöva jobba på ett förhållande i början, skulle jag säga. Tyvärr skulle jag knappast lyssna på mig själv. Och det är väl det som är poängen, att själv orientera sig fram till något som funkar. Bara för att jag skrev det här instruktionsinlägget i relationer kommer vi antagligen att skilja oss före sommaren. Före mars! Herregud, vem tror jag att jag är? Ester Perel? Read more
