Gällande föregående inlägg fick jag en fråga:“Just detta ar anledningen att vi funderar på barn #2. Hade gärna velat veta hur du ser på detta eftersom du (av vad jag har förstått) också var väldigt tveksam till att ha mer an ett barn. Vi velar fortfarande…hatade att vara gravid, och älskar inte precis småbarnsåren (vågar man saga det), men kanske kan vara vart det sedan…? Vår dotter är nu 2.5 år.” Jag kan inte påstå att Majlis var speciellt planerad. Magnus och jag var länge överens om att ett barn är mer än nog för oss och de första månaderna som gravid kände jag mest panik, men i dag känns det som världens mest självklara sak att Majlis finns hos oss. Det känns direkt overkligt att hon inte skulle finnas. Jag vet ju ingenting om barn, men är väldigt glad över att Vidar hunnit bli sex år och inte ett blöjbarn. Jag tycker att det är viktigt att man kommer ihåg att alla som vill ge goda råd om hur många barn man ska ha berättar egentligen bara om vad som funkar i deras eget sammanhang. Det här är min egen högst ovetenskapliga teori, men jag upplever att många föräldrar helst såg att alla gjorde på exakt samma sätt: Hade lika många barn med lika stor åldersskillnad, tog ut lika mycket föräldraledighet, uppfostrande sina barn precis lika, satte barnen på förskolan samtidigt, reste till liknande platser och så vidare. Om alla gjorde på samma sätt fanns det bara ett sätt och de behövde inte ifrågasätta sina egna val. Men hör upp: Det finns massor av rätt sätt att ha en familj på och det är bra att ibland ifrågasätta sitt eget sätt att leva på. Exempel: Endabarn är inte olyckligare än barn med syskon, eller vice versa. Jag tror så här: Det finns inga universallösningar och det blir bra hur man än gör, fast kanske bra på olika sätt eller sätt man inte förväntat sig. Read more
