I lördags var jag med om en situation som jag garanterat inte är ensam om att ha upplevt (jag skrev om den på Amerikabloggen på HBL). Magnus och jag stod och “pratade” med en person som i praktiken höll en två timmar lång monolog. Alla har vi stått där, matat på med artighetsfrågor och -nickat medan vi optimistiskt tänkt: “Snart kommer nog den där motfrågan”. Men den kommer aldrig, istället maler diskussionspartnern på om sina egna tankar, egenskaper och framgångar. Här i Los Angeles kunde en ju föreställa sig att det för folk är nödvändigt att pitcha sig själva hela tiden. Bära CV:t på utsidan, liksom. Men efter fem år här har jag insett att det aldrig är det riktigt duktiga och framgångsrika personerna som skryter om hur duktiga och framgångsrika de är. Snarare tvärtom. Då vill jag luta mig fram och viska: “Folk kommer att gilla dig SÅ mycket mer om du visar åtminstone pyttelite intresse för någon annan i sällskapet än dig själv.” Men det gör jag ju aldrig. Istället står jag kvar, nickar och hoppas på den där motfrågan. I just det här fallet drog jag efter ett par timmar slutsaten att envägsdiskuteraren var oartig på grund av nervositet och det ÄR ju vanligt att en förväxlar dryghet med blyghet, men det gör inte pratstunden så hemskt mycket behagligare för den sakens skull. Tyckte synd om oss alla. Vad brukar ni göra? Spela med eller med milt våld tvinga den andra personen att visa intresse för någon annan än hen själv? Read more
