Anna: Har du några tips på vad man kan göra som kvinna i en relation så att man inte behöver ta hela ansvaret för relationens (och mannens) känslomässiga välbefinnande? Eller ska man kanske bara låta det vara? Jag har funderat fruktansvärt mycket på detta och jag vet faktiskt inte vad vi ska göra. Ensam Mamma Röker (tror att jag länkat till henne tidigare) skriver om just detta. OBS lång och väldigt bra inlägg. Citerar några stycken, men läs gärna allt: “Kvinnan är på något sätt automatiskt huvudansvarig för att få relationen att fungera. Att aktivt sätta sig in i hans hövve, tolka, förstå och rodda. Hon är ett slags emotional-manager för noll kronor.” “Problemet kvarstår dessutom även om parterna ”går isär”. Alltså mamman blir ofta satt i en känslomässig gisslansituation där hon upprätthåller pappans relation till barnen. (se ex till barnen: ”Pappa älskar dig jättemycket, men han måste jobba”. Till pappan: ”Kom ihåg att ringa för [insert shorty] fyller år på lördag” etc tec). Antingen roddar hon hans relation till barnen, eller så krossar ”hon” barnens hjärtan. Se framtida blogginlägg för den här avancerade skiten.” “Det som gör det så svårt är att det är så nära. Den lätta vägen är att ojämlikheten förminskas till ett relationsproblem mellan två personer. På slagfältet står hon alltid ensam. Sjunker båten så drunknar de båda.” “Oavsett om du är en man eller en pöjk, en snubbe, en shuno eller kanske en av alla ”sköna dudes” (eventuellt tröttsammaste kategorin i världen), bara ta å fråga dig: Vad gör jag, varje dag, för att göra livet lättare för min partner? Fattar du fortfarande inte? Googla emotional labour. För jag kan inte leverera en paketlösning på problemet. Jag är också torsk på snubbar trots deras tillkortakommanden. Men steg ett är att identifiera och förstå problemet.” “För de heterosexuella kvinnor som trots allt inte orkar suga hans kuk, plocka upp hans strumpor, lyssna på hans känslor och hålla kontakten med hans mamma återstår singellivet. För många är det briljant att utesluta testosteron, sporadisk hårväxt och vardagstjafs. Men för många andra är det inte det. Vi vill ha relationer. Vi vill kunna dela intimitet med män. Och vi gör det på vår egen bekostnad. Det är sjukt kefft att inse att man inte bara gör det som råkar passa bäst i sin egen relation, utan att man är styrd av struktur. “ “Anna Jonasdottir skriver: ”Många tror att det här med jämställdheten är ett en gång för alla avklarat kapitel, nu gäller det att var och en gör som hon vill”. Men jävla liberaler, kära anarkister samt folk i allmänhet: MAN FÅR INTE BARA GÖRA SOM MAN VILL. Det privata är fortfarande politiskt. Deal with it.” Ber om ursäkt för denna radda av citat, men Ensam Mamma Röker sätter nämligen fingret på en öm punkt (precis som du i frågan gör, Anna). Kvinnors emotionella arbete visar ej resultat på ett lönekvitto, utan snarare på en välfungerande helhet, åtminstone utåt sett. Det är svårt att mäta all den tid och energi som går åt till att hålla Projekt Familjen rullande. Men vad kan man då göra? Prata och förklara. Jag fattar att det känns sunkigt att vara tvungen att undervisa en vuxen människa om hans egna känslor och i hur en jämlik relation fungerar, men det kan vara en investering i familjen. Ibland landar man i samma konflikt varje gång man försöker föra ett samtal kring relationen och då kan den enda lösningen vara att gå i terapi. Bjuda in en tredje part som är neutral och kanske ser saker man själv inte ser. Plus: ger en verktyg att komma vidare. via GIPHY Read more
