Skickade precis iväg ett större reportage invandring och om muren som Donald Trump vill bygga mellan USA och Mexiko. Jag har forskat, intervjuat och filat på texten i dagar, men fick ändå den där känslan av att någon kommer att avslöja min bluff när hen (okej, who am I kidding: han) läser texten. Som vanligt var Maggan min testläsare och som vanligt sa han att den var bra och pekade ut några tryck och slarvfel. Ändå trodde jag inte honom. Jag har jobbat som skrivande journalist, författare och bloggare i hur många år som helst, men bloggen är det enda forumet där jag känner mig fult trygg och inte behöver tänka: “Äh, ingen kommer väl ändå att läsa det!” för att lugna ner mig själv. Sen går det några dagar efter publiceringen och jag är alltid lika överraskad och lättad över att ingen kontaktat mig för att påpeka alla fel jag gjort. Och till slut kan jag andas lugnt igen och till och med tycka att det jag skrev var ganska bra. Säg att jag inte är den enda som lider av bluffsyndromet. Jag illustrerar texten med en gullig bild på Majlis och Cissans hund Goldie. Read more
