Eftersom jag ändå är beordrad att befinna mig sängliggande i helst en vecka och redan nu, när detta skrivs mindre än ett dygn senare är så uttråkad att jag håller på att dö, kan jag lika bra skriva ner den där förlossningsberättelsen. På morgonatten mellan fredag och lördag vaknade jag av att det krampade i magen. Lyssnade på poddar i några timmar och gick sedan upp för att äta frukost. Insåg att det var värkar, men ville inte väcka Maggan förrän natten kunde klassas som morgon. Kollade istället på gamla avsnitt av Louise C.K. på Netflix. Lite efter klockan sex var jag ändå tvungen att väcka familjen och runt sju lämnade vi av Vidar hos en kompis och fortsatte till Silver Lake. Hade då värkar som höll i sig under ungefär en minut och återkom var tredje minut. Väl framme blev värkarna allt intensivare. Tog en långsam promenad utomhus och mindes tillbaka hur vi i mars 2010 tagit en långsam promenad i ett snötäckt Kottby i väntan på att Vidde skulle komma ut. Nu var det runt 25 grader varmt i Silver Lake. Same, same, but different. Sen gjorde det för ont så vi återvände till birthing centret och jag placerade mig själv i en fåtölj, steg upp och promenerade runt rummet varje gång jag fick en värk och tuppade av i fåtöljen mellan dem (minns att det var samma sak med Vid, alltså tuppade av mellan värkarna). En stund senare började jag kategoriskt kräkas efter varje värk (kommer aldrig mer att äta KitKat). Minns också att jag försökte snacka om presidentvalet med min barnmorska (man vill ju ändå vara social) och att hon svarade att hon är väldigt orolig för att Trump ska vinna. Min vän Cissan hade tipsat om att andas djupt med en så mörk röst som möjligt och så hade jag läst nånstans att inte bita ihop tänderna. Använde dessa trick som smärtlindring. Runt elva gled jag ner i bubbelbadkaret och inte långt därefter kom den första krystvärken. “Inte långt därefter” = “har noll aning om tiden”. Samma Cissan sa att krystvärkar känns som om ens underliv kräks och om man lägger till att en demon tar över ens kropp kommer beskrivningen ganska nära sanningen. Nånstans kring krystvärk nummer fyra-fem (här gissar jag också fritt) fick jag visserligen inte den där känslan av att jag verkligen kommer att dö nu, men minns att jag panikslaget frågade om någon av barnmorskorna kunde hjälpa mig lite (“Excuse me, could I get some help here?“), men det kunde jag UPPENBARLIGEN INTE FÅ. Ni måste förstå min desperation, hade vid det här tillfället ett huvud på väg ut genom min vagina. Några demoniska krystvärkar senare ploppade ungen ut och känslan av lättnad var obeskrivlig. Klockan var ungefär tjugo över tolv. När moderkakan skulle ut hände ungefär samma sak som vid hissdörrarna i The Shining. Och jag förlorade en del blod. Resten av eftermiddagen blödde jag ymnigt, fick vätska intravenöst och kämpade med att äta något och klara av att gå ända till duschen. Den enda barnmorskan ville absolut att vi skulle ta med oss moderkakan hem och att Magnus skulle mala ner den i en smoothie. För järnets skull. Jag förklarade artigt att jag är vegetarian och föredrar järntabletter och spenat. Den andra barnmorskan sa att jag måste åka in till ett sjukhus om jag inte klarar av att ta mig till bilen på egen hand. Runt klockan sex lyckade jag med detta konststycke (alltså promenera tio meter utan att falla ihop och samma kväll kom vi hem med en alldeles underbar liten Majlis (hon ligger bredvid mig och är gullig medan jag skriver detta). Är fortfarande ganska skakig och klarar inte av längre promenader än till köket utan att svimma, men blöder inte längre som en Stephen King-skildring. Ser det som ett positivt tecken. via GIPHY Read more
