Här i Los Angeles kommer skolorna inte att öppna som planerat i augusti. Jag läser och läser och försöker förstå, men jag är ingen immunolog så jag får helt enkelt förlita mig på experternas rekommendationer. Jag vet såklart att skolorna i många andra länder öppnat, att barn sällan blir sjuka och att det är osäkert hur mycket virus de sprider, men det är svårt att jämföra situationen mellan till exempel Finland och Kalifornien. Olika länder har olika situationer, är olika storlek och möjlighet att hantera pandemin. Det bästa vore såklart om allt var som vanligt, barnen fick en bra utbildning, socialisera med varandra, mat i skolan och föräldrarna kunde gå till jobben. Att hålla ungarna hemma kommer att ha långtgående effekter kring psykisk ohälsa, fysisk ohälsa och såklart ekonomiska svårigheter. Men så här är det nu. På ett helt personligt plan tycker jag inte att det är så farligt. Vi har ju bara ett skolbarn, Magnus sköter undervisningen och Vidde har några vänner som han träffar regelbundet. Vi är vana att jobba hemifrån med barnen hemma. Det här ger oss större frihet under dagarna att åka ner till stranden eller kanske upp till stallet. Det finns inte så mycket annat att göra än att anpassa sig efter situationen och försöka göra den bästa av den. Jag inser nu att jag låter som en äcklig Polyanna, men det är ju lätt för för eftersom jag lever i ett ganska flexibelt liv. Jag har full förståelse att andra får panik och ångest av det här beslutet. Men detta fattar ni ju utan att jag behöver skriva ut det. Read more
