I dag har jag hetsat upp mig* över Hbl-insändaren om hemmamammor. Bland annat Maria Turtschaninoff var modigare än jag och deltog i den här debatten på insändarsidorna. Jag bara bloggar. Enligt insändarskribenten har hemmafruarna motarbetats sedan 1960 och -70 -talen. “Kvinnan måste inte förtjäna “egna” pengar utan kan lita på att bli försörjd medan hon bidrar till helheten genom att ge barnen tid och omvårdnad”. Det är mycket snack om hur hemmafruar kan förverkliga sig själva hemma som mamma och hur det lilla barnet är beroende av sin mamma (inte pappa). Permanenta skador i barnets själ nämns också. Seperationsångesten våld då barnet sätts på dagis. Och vad är idén med att erätta mamman med pappan? Det som jag tycker är konstigast i den här debatten är att man måste försvara sin egen livsstil genom att förkasta alla andras. Jag gör rätt och folk som gör ett annat val automatiskt fel. Som om det inte fanns flera sätt att leva på. Om vi nu ska diskutera hemmafrufenomenet så är det ett ganska modern påhitt. I lantbrukssamhället hade man inte råd med mammor som stannade hemma och förverkligade sig själva. Knappast heller i bland grottfolket. Där skulle man väl ut och samla nötter och bär omedelbart efter förlossningen. I dag känns inte heller särdeles lyckat ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att hälften av landets vuxna befolkning stannar hemma och sköter barn. Alla familjer har inte ens råd med lyxen att bara den ena förälderna arbetar. Fast det är inte ens relevant i den här diskussionen. Kan vi inte komma överens om att alla gör som de finner att fungerar bäst i deras familj? *inte på det sexuella sättet. Read more
