Jag har by all means inte slutat blogga. Men när man (alltså jag) lämnar hemmet lite före åtta på morgonen, lär sig (mig) nya saker fram till klockan sex och sen är hemma igen runt sju blir det så himla lite tid över att leka spökelefant med sitt barn och “spökelefant” med sin äkta man, att bloggen lätt hamnar i skymunda. I dag fick jag lyssna på David Ulin, författare och journalist på Los Angeles Times, som gästföreläste för vår lilla grupp. Lärde mig också hur man gör en timeline och hur man bandar in ljud, hur man gör en intervju (här var jag väldigt uttråkad och fick vissa obehagliga besserwisser-tendenser) och till slut hur man gör en bra pitch (Mad Men var involverade och vi kommer att pitcha varje liten läxa vi gör under den här tre veckor långa bootcampen). När jag kom hem snackade någon om pizza. Sagt och gjort, vi gick till Louise’s och åt pide. Sen gick vi hem till tonerna av Vidar som frågade: “Excuse me Peppe, what is this?” medan han pekade på olika saker. Jag ba: “It’s a dog“, “It’s a tree”, “It’s a car”. Read more
