Ibland känner jag en enorm tacksamhet över min kropps samarbetsvillighet. Nu menar jag inte att jag skulle vara så himla tacksam över hur den ser ut i bikini eller ens att den klarat av att föda ett barn (vilket i och för sig var mycket bra jobbat av den). Det jag tänker på är den vardagliga servicen den bjuder på. If I say jump frågar kroppen bara how high? Den promenerar mig till jobbet och bär Vidar till dagis. Den brottar ner Magnus huvud i en papperskorg* och simmar i Georgsgatans simhall. Om jag säger: Hörni benen, nu ska vi springa i en timme! svarar de: “MAM! YES MAM!” och slutar inte förrän tio kilometer senare. Nu ska jag belöna den med lite choklad och ett bad. Det var allt från Rödbergen. *okej, det har visserligen bara hänt en gång, men var likväl en av de stoltaste stunderna i mitt liv. Read more
