Usch, nu är jag där. I den där hemska dagen då vi tar farväl av Stockholm och svärmor (som jag älskar) och sommaren. Det är så jobbigt och är absolut ingenting man vänjer sig vid. Jag säger inte att det blir svårare med åren, kanske man vänjer sig. Men just i år känns det extra svårt. Igår ordnade vi en spontan picknick med dopp på Riddarholmen och min kompis Vanessa sa att min stress inför avsked antagligen delvis grundar sig i att jag förlorat min pappa i år. Det stämmer nog, jag är extremt medveten om att livet inte är evigt och alla dagar är räknade. Tröstar mig själv med att vi kanske ska fira jul i Finland och Sverige. Kan dessutom vara nyttigt att visa barnen hur det OCKSÅ kan vara i Norden. Inte bara ljusa nätter och obegränsat med glass och bad.Jag jobbar på att stanna e stund i alla känslor också de som gör ont och det hjälper faktiskt. Och en tröst är att jag snart står på min älskade surfbräda och sitter på en häst.Vi ses på den andra sidan!
