Nu är jag tillbaka. Följande ämnen har passerat genom min hjärna medan jag gått blogglös: Att livet är så skört. Min mamma verkar klara sig, men fy så vidriga dagar de har varit. Sömnlösa ångestnätter och gråt. Att ungefär var tjugonde (alltså runt fem procent) av sjukhuspersonalen i Helsingfors talar ens lite svenska. Och att man gärna får vård på sitt eget modersmål när man blir allvarligt sjukt. Förra helgen berättade Linn att hennes vegetariankompis brukar säga att kött smakar ångest och död. Tog ett smakprov av biffen på Magnus tallrik och vet ni vad, Linns polare hade rätt! Att de bästa podcasterna är diskussioner där man berättar en historia. Att bara höra vad folk tycker och känner i allmänhet blir tråkigt i längden. När man kopplar ihop känslorna med händelser blir det intressant. Det är överraskande svårt att berätta en bra historia. Friman berömde mig för mina beskrivningar av ångest i bokmanuset. Kanske jag har en mörkare själv än man skulle kunna tro. Innebär detta att jag snart kommer att börja lyssna på Kent? Alex Stubb måste sluta skryta om att han joggar lätt i 32 km före frukost. Det ger oss andra prestationsångest. Att man nu kan ladda ner Bokhora/Bokpodden-avsnittet där jag gästspelar. Jag ansträngde mig supermycket för att prata så att folk i Sverige förstår mig. Det ledde mest till att jag sade INTE jättetydligt istället för det sedvanliga slarviga int. Read more
