När Majlis föddes för drygt åtta år sedan förlorade jag ganska mycket blod i förlossningen. Eftersom Majsan föddes på en sk bithing center fanns det inga möjligheter att få annat än intravenös vätskeersättning och jag var ganska svag när jag åkte hem samma kväll. Svagheten satt i i flera veckor, men bara åtta dagar efter förlossningen fick vi gäster på besök och tog dem på den vanliga Halloweenrundan i våra kvarter. Jag skuffade runt Majlis i en barnvagn och blev allt tröttare för varje steg jag tog. Som vanligt trodde jag att jag inte påverkades av fysiska utmaningar. En inställning som vid flera olika tillfällen kommit tillbaka och bitit mig i baken. Efter ett par timmar var jag säker på att jag skulle svimma. Magnus var tvungen att skynda hem och plocka upp oss med bilen och sedan sov jag i tio timmar (med små spädbarnsavbrott för amning). Sedan dess har det varit lättare att göra rundan, men trött är jag alltid efteråt. Likaså barnen. Det är därför det är med både glädje och bävan jag ser fram emot torsdagens utklädnad. Ska ta mycket bilder i alla fall. Sen ska jag vila på fredagen.
