I veckan, på en gubbsida på Facebook, skrev jag nåt i stil med att det är värre att utsättas för rasism än att bli kallad rasist och ifall någon påpekar att ens kommentarer är rasistiska kanske man ska se över dem först, innan man blir kränkt och ropar häxjakt. Den ursprungliga texten handlade, som de ofta gör, om den kulturella bakgrunden på en våldtäktsman. Vem som är svensk/finsk och vem som är utlänning. Jag vet, ni har läst TUSEN såna här diskussioner där den som inleder är noga med att säga att hen respekterar alla människor, fast de som är födda i hens hemland är liiiite moraliskt överlägsna. Jag kommenterade och plötsligt slog det mig att jag inte är rädd för gubbar längre. Förr har jag tvingat mig själv att spela tuff, men nu bryr jag mig verkligen inte om hur farbröder med sexistiska och rasistiska åsikter reagerar. Jag har insett att de sällan blir förbannade, oftast bara sårande och direkt kränkta för själva vet de ju att de alltid har rätt och vanligtvis brukar folk bekräfta dem.Ett universitet här i USA gjorde en undersökning som visade att killarna och tjejerna mycket oftare trodde att killarna hade rätt och var mer begåvade -oberoende av studieresultat. Redan som små lär vi oss att män har rätt. Det i sin tur leder till att snubbarna själva blir allt säkrare på att deras åsikter är de korrekta. Självsäkerheten får folk att lite på dem ännu mer och cirkeln är sluten. Nu menar jag såklart inte att alla män har fel hela tiden, jag antar att de har det ungefär lika ofta som kvinnor (och alla andra kön), men medan kvinnor oftare lägger fram sina argument i formen av en fråga eller åtminstone som ett ganska öppet påstående är gubbarna vanligtvis tvärsäkra. Och det är klart att man gärna vill tro på någon som är så bombsäker på sin sak. Min personliga lärdom är att det är fruktansvärt befriande att utan rädsla kunna ifrågasätta männen. Tävling: Vem är först med att skriva “Inte alla män!” Read more
