Jag maxar de sista dagarna i Kalifornien innan sommaren med mycket hästar och surfing. Det är så otroligt lyxigt att bara kunna ta sin surfbräda under armen och gå ner till stranden. Varje gång jag är nere i vågorna tänker jag på hur något som är så otroligt svårt kan vara så roligt. Det har hänt att jag suttit ute i en timme utan att fånga en enda våg och det har ändå varit en härlig upplevelse. Jag tror att det handlar om något så enkelt som 1) att vara ute i naturen. Fy fasiken vad bra man mår av att vara nära vatten eller träd för den delen, eller berg. 2) att känna att man utvecklas och blir bättre. Tycker det är samma sak i alla inlärningskurvor. Först är det jättesvårt, sedan kommer man en bit på vägen och är stolt över att man kan, efter det lär man sig lite mer och inser hur otroligt långt kvar man har för att bli duktig. Med just surfingen är det så många faktorer att ha koll på, tidvatten, vågornas storlek, exakt var på vågen man ska åka, när vågen bryter, åt vilket håll man ska åka för att få maximalt åk, vilken sorts bräda man ska ha (längd, material, tjocklek), var på brädan man ska placera sig, hur tyngden ska fördelas, när exakt det är dags att gå från liggande till stående och tusen andra saker. Jag antar att det är samma sak med vilken sport som helst (inte minst ridning), men surfingen är så svår. Och resultatet är så tydligt, antingen fångar man en våg eller så gör man inte det. Vad gör ni som ni också tycker är svårt, men ändå så roligt?
