Jag vill inte klaga men ni vet den där känslan när man vaknar alldeles utvilad och sneglar på telefonens klockan som visar 01.20. Sedan kämpar man för att somna i fyra timmar tills jetlaggen också når resten av familjen. Men kvällen när vi anlände var det fint. Vi satte oss på balkongen, drack ett glas vin och pratade om att bo i Stockholm. Jag fattade inte varför folk klagat så på den nordiska sommaren. Maggie sitter i kvällssolen och drömmer om att en dag få kalla den här balkongen sin egen. Jag var mysig i sockor och tröja och mjukisbyxor. Romantiserade kylan. Följande morgon var jag fortfarande oförstående till tjatet om en “dålig sommar”. Vi promenerade längs med Gärdet mot Gröna Lund där Tommy ordnat biljetter till Sommarkrysset (och framför allt gratis åkband). Här har Maggan och jag precis mött prinsessan Madelein, som powerwalkade med sin snubbe och ett barn barn i barnvagn. De såg väldigt vanliga och stressade ut. Som småbarnsföräldrar som varit tvungna att vakna alldeles för tidigt en lördag morgon. Ingen hade krona. Ja och så kom vi fram till Grönan. Var först inne på området. Hoppade in i första bästa åk som visade sig vara Vilda Musen och alldeles för avancerad för en svärmor och en femårig. Efteråt hade Vidar samma diskussion med mig som efter att vi sett Ghostbusters. “Peppe, jag är bara fem år. Det här är för läskigt för mig.” Vi gick vidare till barndelen av Grönan. Någonstans uppe i en flygande elefant började jag få känningar av den usla sommaren. Testade ej det här vansinnesåket. Sedan började det regna, min kropp kom ihåg att den vaknat 1.20. Vidar drabbades av samma känsla. Bar således ett sovande barn till genom ösregn till spårvagnen, bussen och upp i lägenheten. Maggan stannade kvar i spöregn för att kolla på Sommarkrysset. Read more
