Ibland sneglar folk på min mage och frågar artigt om jag vill sätta mig ner och vila lite. Jag blir alltid (helt omotiverat) provocerad och fräser att graviditet inte är en sjukdom. Jag kan klättra, hoppa, springa och bära tunga väskor. Jag klarar mig bra, tack så mycket. Jag var likadan fram tills dagen Vidar föddes för sex år sedan. Ingen fuzz kring mig, jag är visserligen pregnant, men inte döende, påpekade jag för alla som orkade lyssna. Just i dag är jag vansinnigt trött. Skyller på alldeles för lite sömn och presidentschema i Finland. Vill bara lägga mig ner och vila lite. Inte sköta en massa praktiska saker. Nån annan får gärna handla, laga mat, gå till posten och styra upp allt annat som ska styras upp medan jag ligger i badet och läser. Det slog mig att om Maggan var gravid skulle han antagligen dra gravidkortet stup i kvarten. “Sorry älskling, jag kan nog inte komma med på den där middagen/ta Vidar till parken/handla mat, är så gravid sörru“. Så där som han blir när han är förkyld, ett ynkligt och hjälplöst kolli. Jag antar att det hos mig handlar om nåt slags underliggande protest mot den uråldriga uppfattningen att kvinnor är sköra och ömtåliga och inte kan ta hand om sig själva. Att jag är för stark för att kuvas av en släng graviditet. Det är ju en vansinnig protest eftersom det ÄR påfrestande för kroppen att bygga ihop ett barn. Det handlar inte om att vara stark eller tuff. Här finns ingenting att bevisa, ingen blir imponerad av att gravid kvinnan tackar nej till att ta det lugnt ibland. Från och med nu är därför mottot: Don’t be a hero. Gravidkortet, jag välkomnar dig. Bild: Minna Lehtinen. Read more
