Jag vill ju att ni ska tycka att jag är sval och cool och stark, men den här veckan måste jag erkänna att jag varit så jäkla trött. Alla snubbar som hör av sig i olika former på sociala medier och vill vara The Voice of Reason (= noll självdistans eller analys) suger all energi ur mig. Jag har ju varit i den här situationen förut och vet att det aldrig lönar sig att prata med dem, men det är ändå så tröttsamt. Det är också så fruktansvärt deppigt att så få män är intresserade av att riskera att i offentligheten prata om kvinnors rättigheter (ändå: kudos till samtliga av mina killkompisar som heter Martin, alla har de delat min krönika och engagerat sig). De flesta män hör av sig på DM eller låtsas vara för upptagna med annat. SAD. Jaja, det här visste jag ju, men varje gång det händer blir jag lite nedslagen. Tacka vet jag den armé av kvinnor som dyker upp. Fy fasiken så jag tycker om er. Den här eftermiddagen åkte jag som vanligt upp till stallet. Jag skulle hjälpa min vän Frida som sysslar med Equus Coaching att ta några bilder för hennes sociala medier. Hon passade på att dra en guidad meditation där jag träffade Peppe sju år gammal och det var så rörande att jag grät en liten stund. Otroligt skönt att gråta ut skiten. När grät ni senast? Jag kan varmt rekommendera det. Se en sorglig film eller läs en tragisk bok. Mycket förlösande. Sedan red jag såklart några hästar, pratade med vänner, kollade på solnedgången över Stilla havet, gratulerade mig själv till att jag sade upp mig 2014 och valde att flytta till LA. Read more
