Härom dagen snubblade jag över en Elle och fastnade vid en text av en feminist som berättade att hon hemlighöll att hon försökte gå ner i vikt. Hon menade att banta uppfattades som att gå i patriarkatets led och därför ofeministiskt. Samtidigt ville hon inte vara överviktig längre. Det hela slutade med att hon fortsatte leva och predika feminism samtidigt som hon i hemlighet räknade kalorier och sprang på gym. Ni kan läsa artikeln själva, men genom den kommer hon fram till att de allra flesta kvinnor funderar på sin vikt. Att få kvinnor att fokusera på sitt utseende och därmed sträva efter reklamvärldens ouppnåeliga skönhetsideal (=slank och vit) är naturligtvis ett utmärkt sätt skapa dåligt självförtroende (du duger aldrig helt) och att försöka fylla det kvinnliga dygnet med ytligare intressen än lika lön i ett rättvist samhälle. Det är viktigare för kvinnor att se ut på ett visst sätt än för män. Dove gör aldrig kampanjer för gosigt runda män i vita kalsonger som sänder ut ett meddelande till andra män att de duger precis som de är. Detta eftersom män generellt är nöjdare med sina kroppar än vad kvinnor är. Män köper inte heller lika mycket “skönhetsprodukter.” Hej patriarkatet!Samtidigt, om feministen i början av inlägget vill gå ner i vikt ska hon, för helvete, få göra det. Feminismen handlar väl om att folk ska få göra som de vill med sina kroppar vare sig det handlar om att sminka sig, raka sig under armarna, spruta in stuff i läppar eller banta. Att lägga upp ett feministiskt regelverk där “rätt sorts feminister”inte bantar gör knappast kvinnor eller jämställdhetskampen bättre. New York Times skriver om en annan lösning: Kaftanfester! Strunta i om det ligger lite mage över bikinibyxorna och ingen panik om du glömt bort att raka benen. Kaftanen döljer allt! Dessutom är den skön och svalkande i sommarhettan.Ej skaffat kaftan ÄNNU, men god stämining vid poolen trots det. Read more
