Igår satt Magnus utan hörlurar och klippte podd. Poddarna pratade om bröllop och förlovningar och det slog mig att jag jag inte blivit bjuden på bröllop på några år nu. Mina vänner skiljer sig eller ordnar fester för att de varit gifta i tio år. Magnus och jag gifte oss sommaren 2009 ute i skärgården. Vi läste upp varsitt litet tal för varandra nere vid havet och åt sedan middag med ungefär 70 personer. Folk höll roliga tal och jag kände en så stor kärlek gentemot våra vänner. Skrattade och skrattade OCH hade dagen innan fått veta att jag var gravid. Panikblandad glädje. Dansade hela natten. Det var på många sätt den bästa festen i mitt liv. HITTILLS alltså. Samtidigt kan jag tycka att äktenskap som koncept är ganska förlegat. Däremot älskar jag det ceremoniella i att ordna en kärleksfest. Om det är någonting som är värt att firas måste det ändå vara kärleken. När min första goda vän gifte sig och vi ordnade möhippa var en av den blivande brudens uppgifter att gå runt på stan och samla ihop tips på hur hon ska få sitt äktenskap att hålla. En australiensare på spårvagnen sa “Pretend you like sport”. Då tyckte jag att det var så himla roligt sagt. Idag när jag tydligen förlorat mitt sinne för humor, nja. Mitt bästa tips idag är att unna varandra att ha det bra och anstränga sig för att det ska bli så. Ni då, är ni gifta? Kanske skilda? Ni som inte är det, varför vill ni inte gifta er? Ni som gift er, skulle ni ändra något på ert bröllop om ni kunde gå tillbaka? Och ni som är skilda, vill ni gifta om er? Hur får ni ert (ponetinella äktenskap) att hålla? (Tänker att vi kör om festen sommaren 2019). Read more
