Hej alla! Så underligt det känns att skriva på svenska helt plötsligt. I knappt ett år så har jag ju bloggat på finska på svensken.ratata.fi. Och nu, för första gången på jag-vet-int-när, så förstår jag alla orden jag skriver. Men shit vad det har gett mig mycket. Kanske inte så mycket finskakunskaper som jag hade hoppats på men en hel del självförtroende när det kommer till att använda språket.Det var egentligen i morse som det slog mig. Jag och Petski stod i kaffekön vid vår lilla kafeteria på jobbet. Jag stod först och skulle beställa. Helt plötsligt hör jag mig beställa mitt och P’s kaffe på finska och informerar dessutom biträdet att jag kommer att betala för hela kalaset. Det var visserligen inte första gången jag försökt tala finska med Peter i sällskap men det var första gången som han inte skrattade. Okej, först, Petski skrattar aldrig åt mig för att vara elak. Han skrattar åt mig för att han tycker att jag är rolig. Och de gånger jag försökt tala finska så har han naturligtvis tyckt att jag har varit rolig. Men hur välmenande folk än är så är det ändå svårt att komma över tröskel att försöka tala finska när jag vet att det kommer följas av skratt i bakgrunden. Ibland händer det ju trots allt att jag inte försöker vara rolig, utan bara beställa lite mat. Jag är en kille med gott självförtroende men trots det har jag länge dragit mina stapplande one liners i skymundan, i taxibilar, på Mc’en och andra skumma platser. Men nu, den här gången, skrattade han alltså inte.Men vet ni, det hade jag inte ens en tanke på att han skulle göra.Helt plötsligt kändes det helt naturligt att fumla fram “kaks kahvi kiitos! ja minä maksa hänen kahvi myös!”. Och allt skrivande i all ära men det där har jag bara er som följt eller ens sett min videoblogg, att tacka. Och er som uppmuntrat mig med snälla ord. Men framför allt: Alla ni som skrattat! Tack för ordet Peppe. Read more
