En av mina kurskamrater har en pojkvän i Australien och hon skriver sitt slutarbete om Skypeförhållanden. Hon har räknat ut att hon i medeltal under de arton senaste månaderna har pratat med honom på Skype 38 minuter om dagen (bortsett från de veckor de varit tillsammans). De har pratat, grälat, haft sex och pussat varandra god natt över Skype. Han kommer till Los Angels nästa vecka. I dagens avsnitt av Hjärtevänner pratar gamlingarna om distansförhållanden och alla utom Gunvor menar att kärlek måste ha fysisk närhet för att överleva. Jag antar Skype, Viber, Facebook och vanlig mail gör distansen lite lättare än för femtio år sedan då man skrev brev, men teknologin har ännu inte löst fysisk närhet på distans. Jag gråter förresten en skvätt i varje avsnitt. Delvis för att gamlingarna är så fina, men också för att de inte är en annan art, utan helt vanliga människor som du och jag som bara råkat bli gamla. De säger alla att förälskelse känns på precis samma sätt vare sig man är fjorton, tjugofem, trettiotre eller nittio. Samma fjärilar i magen och kolsyra i blodet. Och det sorgliga är att alla kärlekshistorier slutar med att den ena försvinner. Och jag tror att det är därför jag gråter, för att hur stark kärleken är så slutar den alltid med att den ena är ensam. Read more
