Läste en bra text om empati på Slate. Förra året var det en del mediamän i Sverige som berättade om hur de efter att ha fått en dotter insett hur ojämställd världen är och nu ville bli feminister. Det var ju roligt med lite mer medvetenhet, men tråkigt att snubbarna insåg problemet först när de själva, indirekt genom sina döttrar, påverkades. För femtio år sedan gjorde journalisten John Howard Griffin sin hy mörkare och wallraffade sig genom den djupa södern som icke-vit. Hans upplevelser blev senare en bok. Nyligen klädde sig en kristen kvinna i hijab under trettio dagar för att testa på hur en muslimsk kvinna blir behandlad, Tyra Banks drog på sig en fatsuit för att inse att att överviktiga människor blir mobbade, och för inte så länge sedan gav en finsk journalist bort telefon, plånbok och hemnycklar för att, för en natt, testa på hur det är att vara hemlös. Det handlar naturligtvis om att lyfta upp en utsatt grupp och visa att de, liksom vi, är helt vanliga människor. Problemet är bara uppdelningen vi och dem. För skulle inte den allra bästa vittnesbörden komma direkt från källan. Från de feminister som dagligen försöker diskutera problematiken med ojämställdhet, från icke-vita, muslimska kvinnor i hijab och folk som är hemlösa mer än en natt? Jag vägrar att tro att vår förmåga till empati är så svag att vi bara känner av den när någon från vår egen lilla privilegierade grupp gör ett besök hos DE ANDRA. Read more
