I morse sprang jag som vanligt en sväng, den här gången med Söndagsintervjun i öronen. Tycker att Martin Wicklin gör skitbra intervjuer, han är påläst och vågar ställa också obekväma frågor utan att det blir dålig stämning i studion. Den här gången var det dessutom Ebba Witt-Brattström som intervjuades. Eftersom jag tycker att EBW är en så spännande person och ser så mycket fram emot hennes stundande skönlitterära debut Århundradets kärlekskrig. Jag kan inte påstå att jag håller med EWB i allt hon säger, men det var liksom mänskligt att höra hur hon också är nervös för hur hennes bok ska tas emot. Vi måste tala om det här i Mellan raderna-podden. På väg tillbaka hem igen trampade jag upp för Santa Monica-stairs. Det var en tid sedan jag senast sprang i dem på en helgförmiddag och fick trängas med massor av andra människor som också ville träna sina vader och rumpor. Alla jag mötte log och hälsade. Uppe på gatan gjorde två kvinnor squats, en man i åttioårsåldern joggade förbi, en extremt vältränad snubbe gjorde sitt tjugonde varv upp och ner och en annan man iklädd mössa, mjukisbyxor och hoodie gjorde nåt slags koreografi till musik bara han kunde höra i sina hörlurar. Att se mannen koncentrerat öva sina steg bland alla andra människor gjorde mig innerligt glad. Det fanns ingen skam eller funderingar kring vad-ska-folk-tycka-om-jag-dansar-till-musik-bara-jag-kan-höra. Där fanns bara dansen. Jag tänkte på hur folk i min trappuppgång i Finland hellre låtsades att inte se mig istället för att hälsa, för det är lite pinsamt att säga hej. Hur det bara är fyllon och galningar som sjunger och dansar eller pratar med främlingar i Finland. Här tänker folk inte så mycket på vad andra tycker om dem. Sen sprang jag hem och vi åkte till Ikea för nåt slags nordisk input måste man väl ändå få. Read more
