Ibland föreläser jag om sociala medier och då brukar jag säga att man ska tänka på två saker 1) Internet är evigt och alla läser 2) skriv aldrig i affekt. Nu är jag jävligt förbannad, men tänker ändå skriva. För några veckor sedan skrev Mikael Sjövall en krönika där han påstod att personer som är emot kvinnlig omskärelse blir kallade rasister. Och i dag skriver en annan medelålders man, Paul Lillrank, att feminister slätar över våldtäkt. “Feminister slätar över våldtäkter, förstår gärningsmännen och ignorerar offren i rädslan för att bli kallad rasist”. Nej Sjövall, ingen blir kallad rasist för att hen motsätter sig kvinnlig omskärelse och nej, Paul Lillrank, feminister slätar inte över våldtäkt och ignorerar inte offren. Feminister jobbar med det motsatta, nämligen att lyfta upp problemet med sexuellt våld och låta offren höras. Det är feminister som upprepade gånger förklarat att ett våldtäktsoffers klädsel, grad av berusning eller sexuella bakgrund är irrelevant. Det är feminister som jobbat för att det ska finnas skyddshem för kvinnor, som arbetat för att våldtäkt inom äktenskapet ska vara ett brott, som gång på gång förklarat att hotet om mäns våld begränsar alla kvinnors rörelseutrymme. Var fanns ni Lillrank, Sjövall och alla andra män som nu vill beskydda oss från aylssökande män när vi diskuterade mäns våld mot kvinnor i blogginlägg, på debattsidor, på konferenser och i andra forum? Var fanns ni när EU:s undersökning om att nästan varannan finländsk kvinna utsatts för våld publicerades? För vet ni vad, de enda gångerna jag hört er är när ni flyttat fokus från diskussionen till er själva och ropat: “Inte alla män!”. Det verkar som det värsta som kan hända er är att bli ihopklumpade med män som begår våld. Det värsta för oss är att bli utsatta för våld. PS ett mycket större problem än att, som ni påstår, att ordet “rasist” används för lättvindigt är rasismen som just nu florerar i vårt samhälle. Read more
