Ibland får jag panik när jag tänker på hur osäkert allt är. Jag frilansar, Magnus frilansar och trots att det går bättre hela tiden är det ju inte precis en fast tjänst med semesterpenning, hälsovård och guldklocka efter trettio år av tjänst. Dessutom sa någon att det är praktiskt taget omöjligt att få en fast tjänst efter att man fyllt fyrtio. Det är snart helt kört för mig. I ärlighetens namn är ändå en fast tjänst, chef och nio till fem det sista jag skulle vilja ha just nu, men hur länge kan man egentligen ha det så här bra och bara njuta av livet? När kommer Luthers iskalla hand att nå min axel och låta mig betala för all livskvalitet? Det här tänker jag ibland (okej ofta) på. I ärlighetens namn jobbar jag inte mindre nu jämfört med när jag var anställd. Istället jobbar jag annorlunda. På konstigare tider och ibland extremt intensivt, andra gånger mer chillaxat. Jag känner ofta att jag måste tacka ja till alla uppdrag eftersom jag aldrig vet när nästa ska komma. Inte sällan har jag ekonomisk stress, men jag är ändå så jäkla lycklig varje dag. Som frilansare eller stringer eller skribent eller vad jag nu är jobbar man lite här och där. Imorse efter att Maggan tagit Vidar till skolan åkte vi ut till Echo Park där vi spelade in en grej för Hufvudstadsbladet. Sen kom vi hem, Magnus åkte för att boxas medan jag träffade Johis för en sen lunch i Malibu. Jag åt blomkålspizza och plötsligt tittade solen fram bakom june gloom-molnen. Vi blickade ut över surfare och pelikaner och pratade om för- och nackdelar med att omskära pojkar. När det var dags att åka hem igen var det så varmt och soligt att vi kunde susa fram längs med PCH med öppet tak på bilen. Jag spelade såklart Top Down. Och väl hemma klippte jag ihop veckans avsnitt av Vad är det som händer?! och skrev en grej om hemlösa i Los Angeles. Maggan hade också kommit hem och informerade mig om att han ska klippa två poddar. Kunde vara värre. Read more
