Det där med att säga upp sig från sin fasta journalisttjänst, emigrera och tro att man klarar sig på egen hand ger mig ibland HERREGUD VAD HAR JAG GJORT-känslor. Oftast kommer de precis innan jag ska somna eller när jag ska betala hyran. Eller när jag förhandlar om arvoden. I går kväll hade jag ett sådan känsla. Då passade jag också på att fundera på vilken vidrig mor jag är som rycker upp min son från hans rötter, fråntar honom möjligheten att på regelbunden basis umgås med sina mor- och farföräldrar och sina kusiner, utsätter hela familjen för JORDBÄVNINGSRISKEN och på det stora hela prioriterar kul och spännande framför hemvant och tryggt. Men så finns det dagar då jag kan jobba från goda vänners terrass med den här utsikten. När folk svarar på mail och texten flyter som om jag skulle vara nåt slags proffs. När Vidar leker med grannarnas barn (på engelska) och Magnus kreativitet tar sig i uttryck i både musik och text. Och då tänker jag: Äh, det löser sig väl med allt. Vem har sagt att en fast anställning är det säkraste man kan ha. Read more
