Pressbild från Norstedts. Min kompis Annamaria Zunino Noellert har tagit den. Jag håller på med den andra redigeringsrundan av min roman och börjar äntligen känna att den kanske blir en läsbar bok. Det är ju goda nyheter för Norstedts som planerar att ge ut den. Under skrivprocessen har jag som vanligt tänkt på varför jag utsätter mig för detta. Att skriva en bok tar jättelänge, det är jobbigt, jag känner mig ofta otillräcklig, jag oroar mig över att alla ska tycka att min text är usel, skäms över att jag fått för mig att just min berättelse är viktig nog för att publiceras och tusen andra saker. Inte minst att det är skittråkigt att läsa sin egen text flera gånger om. Ändå skriver jag på. Det här är min nionde bok. På Facebook finns det en grupp som heter Skrivgäris med drygt 8000 medlemmar där folk snackar böcker och skrivande, tipsar om skrivkurser och berättar om manus de skickat in, refuseringar och publiceringsbeslut. Det är en mycket fin gemenskap och jag tänker ofta på hur många det är som inte bara vill skriva, utan också bli utgivna. Tror ni att det kan förklaras genom efterfrågan och utbud. Det är svårt att bli utgiven och då är det extra intressant? Eller är den fysiska boken ett bevis på att vi och våra historier existerar? En form av bekräftelse om att våra tankar är viktiga? Jag vet inte, men tar gärna emot svar, analyser och rena killgissningar. På tal om att skriva vill jag varmt rekommendera podden Pivot med Kara Swisher och Scott Galloway (som min vän Niklas ursprungligen tipsade mig om). Mycket bra snack om teknik och ekonomi, på ett kul sätt! I fredagens avsnitt talar Swisher om hur hon skriver (för det gör hon). Tack för att du prenumererar på det här nyhetsbrevet! Det kostar ynka 5 dollar i veckan och på köpet får du också Magnus och Peppes podcast. Det är fint att du är en person som betalar för innehåll. Stort tack! Jag kan bli så fruktansvärt trött på aggressiviteten i amerikansk politik. För många är det som att partiet de inte röstar på är fienden eller det värsta motståndarlaget i en sport man gillar. Att den person som leder partiet är en ofelbar guru, inte vara en demokratiskt vald representant av folket. Let’s go Brandon. Hu vad cringe. Cars don’t kill people, people kill people. Eller? Allt fler människor i demonstrationer blir skadade av bilar som kör in i folkmassan. Det finns mycket som kan förstöra en vänskap, skepticism till vaccinationer, politiska ideologier och det som den här artikeln handlar om: Pyramidspel. Ni vet ju hur mycket jag avskyr Facebook, men likt ett besvärligt ex lurkar jag i bakgrunden och läser Zuckerberg. Tyckte den här texten om den väldigt tråkiga och platta estetiken kring Facebook, The Metaverse och The Z själv. Det vore verkligen uppfriskande med en excentrisk miljardär bland alla tråkiga gubbar. Jag vill bara säga att jag gillade och följde Pete Davidson långt före Kim och ni gjorde det, men det är väl ingen som tror mig. På tal om fuckboys så skriver Hannah Fahl en kul krönika om hur offentliga kärleksrelationer gått från att ha varit svala till att ni vara kaotiska. Jag blir på så gott humör av världshaven och deras invånare. Visste ni att valar äter (och bajsar) tre gånger så mycket som man trott förut och att detta dessutom är goda nyheter. Det finns verkligen ingen orsak att äta kött dagligen (knappt varje vecka), men om det gör beslutet att gå över till en växtbaserad diet så äter du mikroplast när du äter kött. Om du struntar i mikroplasten (den finns ju ändå överallt. Vi till och med andas mikroplast) kanske den här artikeln om hur illa köttindustrin behandlar sin personal få dig att dra ner på biffen. Ja och så var det ju det där med att det sannolikt den industrialiserade djurhushållningen som kommer att skapa nästa pandemi. Men nu släpper vi det och går över till veckans rekommendation. Dopesick med Michael Keaton i huvudrollen handlar delvis om opioidskandalen (som skördar enormt många liv i USA varje år) och om en läkare på en liten gruvort. Mycket bra! Read more
