De senaste veckorna har jag skrivit artiklar om klimatångest, varför vi vaknar upp klockan tre på morgonnatten, bröstcancer, vicepresidentens residens och om dejting (allt detta på Vad vi vet, som jag tycker ni ska följa). För tillfället är jag mitt inne i nätdejtingtexten. Jag missade själv Tinder och är nuförtiden en av de där patetiska parförhållandepersonerna som vill hänga över axeln på singelvänner och svajpa lite löst. Tydligen tycker en majoritet av de som nätdejtar att det är jobbigt att folk försöker få sig att framstå som snyggare, mer framgångsrika och generellt bättre än vad de är i verkligheten. Jag fattar frustrationen, men den här tendensen är också högst förståelig. Det är ju precis det de flesta av oss som har Instagram sysslar med. Alltså lägger vanligtvis ut våra snyggaste, roligaste och lyxigaste sidor. Jag säger inte att det är ljug, men det är inte heller alltid hela sanningen. Och det är FINE. Det är ju hela premissen för sociala medier. Instagram är inte en seriös dokumentärserie om våra liv, det är en spegling av personen vi vill vara. Däremot tänker jag är hur bilden av oss själva påverkas att hela tiden se oss på bild. Liv Strömquist sa i SR-programmet Kropp och själ att det inte bara är folk som letar efter kärlek som lägger ut snygga bilder på sig själva. Alla gör det eftersom snygghet betyder att vi är kompetenta. Folk som lever i kärleksrelationer och singlar som vill fortsätta att vara singlar vill också vara vackra. Det är högstatus att vara attraktiv. Om man däremot jobbar som modell eller influencer eller något annat som har en direkt koppling till utseende finns det fördomar kring att man är lite blåst, men är man snygg OCH advokat är man superlyckad. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga om den saken. Jag kan stundvis känna mig pinsam när jag lägger ut bilder på mig själv, men samtidigt: låt en kvinna leva. Vem vill inte ha lite bekräftelse då och då? Ju mer jag skriver om internet och sociala medier (som jag också älskar) känner jag att det skulle göra oss alla gott att gå ut på en rask promenad och snacka med en vän. Tack för att du betalar 5 dollar (det är det minsta Substack låter en ta betalt) i månaden för det här nyhetsbrevet! Det betyder mycket för mig. Men nu över till länkarna. Vi börjar med ett försvarstal till de suddiga, osmickrande bilderna. Jonas Klenell är så jävla rolig och bra när han recenserar Margaux Dietz erotiska roman. Eftersom min nästa roman kommer ut i vår är jag ytterst medveten om hur hemskt det är med elaka recensioner, men vad fan. Ni förtjänar att läsa detta. (och att kritisera en kvinna är inte automatiskt kvinnohat!). Det finns som vanligt mycket att säga om Facebook, men det här tycker jag beskriver ett av problemen med den här sociala plattformen. Ni vet de där alternativen till reaktioner som Facebook införde för några år sedan? Först fanns bara tummen upp, men sen kom hjärtat, gråtande emojin och den arga. Den arga rankades fem gånger så högt som hjärtat av FB:s algoritmer. Inlägg med ilska och hat sprids bäst, säger Frances Haugen. Tycker att Vice hade en fantastisk rubrik på artikeln om The Meta.”Zuckerberg announces fantasy world where Facebook is not a horrible company“. Rule 34 on the Internet: “if it exists, there is porn of it.” Rule 43 lär vara: “if you exist visibly enough on the internet, someone will want porn of you” om hur lätt det är att tjäna en hacka på att vara lite sexig online, om sexfluencers och skillnaden (finns det någon?) mellan dem och sexarbetare? Det finns helt klart en mindre stigma mellan att vara en hustler på Only Fans än att erbjuda fysiska tjänster, men de här två rör sig närmare varandra. Väldigt bra artikel om vem som algoritmerna lyfter fram och hur mycket folk tjänar (medianpersonen på OnlyFans tjänar 180 dollar i månaden). En text om att det inte längre går att skvallra om folk i offentligheten eftersom man aldrig vet vem som spelar in det och lägger upp det på Tiktok. Jag är en aktiv medlem i Santa Monica North Buy Nothing-grupp. Har ni en motsvarande där ni bor? När psykisk ohälsa blir content. Åldersgräns på Internet. Har ni sett Maid? Om en ung kvinna som tar sig ur ett (psykiskt) våldsamt förhållande och om hur svårt det är att klara sig som ensamstående mamma. Väldigt bra, men också ganska mörk. Jag kollar och varvar med gamla goda 30 Rock för att balansera ut skiten. Read more
