När jag körde upp till stallet i Topanga i måndags lyssnade jag på ett avsnitt av Ezra Kleins podd på NYT. Den handlade om fluffet i självhjälp (“The Goopification of Self Care”) hur mycket skräp vi köper för att vi tror att det är en genväg till att må bra. En av de få saker som egentligen hjälper är att dra gränser gränser. Boundaries, som amerikanen säger (och ett begrepp som Jonah Hill nyligen lärde sig använda. Fast han missförstod det, gränsdragning handlar om att skydda sig själv, inte att begränsa andras liv).Gränsdragning handlar bara delvis om att säga nej. Ett nej kan nämligen kräva mycket energi och komma med konsekvenser (speciellt om man är kvinna). Psykologen som intervjuas i podden sa att ifall ett nej kommer med för hög kostnad kan ett alternativ vara en paus eller en mildrande förhandling. Jag tyckte det var ett fint och konkret tips. Om ett nej blir får svårt, dra gränser genom att pausa, skjuta upp eller bolla frågan vidare/tillbaka.När vi inte sätter gränser, jonglerar nämligen med allt fler viktiga bollar. To do-listan bara växer och snart lever vi med uppfattningen om att det bara är vi som kan ta hand om allt som ska göras. I en sån här situation gäller det att trycka på paus och identifiera exakt hur viktiga punkterna på listan är. Tänk så här: Vissa av uppdragen är glasbollar som krossas om du tappar dem i marken, andra är gjorda av gummi och studsar upp igen. Var noga med att identifiera skillnaden.Ja och så handlar att må bra såklart det som USA inte har, nämligen ett samhälle som låter folk vila en stund. Ett system som står till tjänst med betald föräldraledighet, anställningstrygghet, socialskydd osv. I en extremt kapitalistisk och individuell kultur är det alltid individens eget ansvar värna om sitt mående och den som inte klarar det får skylla sig själv.Här finns länkarna.
