Jag har väl helt vanligt landsvägsbrunt hår, men eftersom jag har ganska mörka drag annars kom jag undan med att färga håret mörkt (min mamma helblond, men min pappa hade länge helt svart hår, bruna ögon och brände sig aldrig i solen. Jag brås på min far). När jag bodde i Buenos Aires blektes mitt hår i solen till den grad att den mörkare hårfärgen jag försökte smeta in aldrig höll längre än genom ett par tvättar. Avskydde då att vara blond. De senaste åren i Los Angeles har jag blivit allt ljusare. Jag har använt hatt ofta, men också sprungit och hängt i solen utan något skydd. Håret har tagit en varmt guldig nyans. I dag gav jag upp, gick till frissan och bad henne göra mitt hår svalt blont istället för den underliga guldnyansen som hårjäveln dragit på sig. Jag fattar ju att det är nu biggie för er, men för en kvinna som trott sig vara mörkhårig är detta en omställning. En omställning jag bejakar. Tror verkligen att jag gillar denna frippa. För övrigt är det väldigt oavslappnat att i tre timmar sitta och se sig själv i ögonen i spegeln framför frisörsstolen. Belysningen påminde om den hos tandläkaren och jag liksom kände hur allt mitt smink rann av och pannan blev altt glansigare mig medan minuterna tickade iväg. Lyckligtvis var min frissa på Luxelab inte bara väldigt duktig, utan också väldigt trevlig. Jaja, nu säger vi bara att jag duger som människa med den här hårfärgen. Read more
