Under en lång tid drog jag mig för att säga att jag bloggade eftersom bloggandet hade så låg status (sånt som kvinnor oftare sysslar med än män har generellt lite längre status en motsatsen). Jag var också stressad över att potentiella uppdrags- och arbetsgivare skulle hitta min blogg och se att jag vid sidan om min professionella sida också gillade hästar, barn, kläder och vin och vad man nu gillar som människa. Så här i efterhand fattar jag ju att det var en idiotisk och ängslig inställning, men trots att bloggen gett mig så otroligt mycket tog det länge innan jag gav den den respekt den förtjänar. Jag har bloggat i femton år, det är längre än någon kärleksrelation jag haft, jobb, lägenhet, barn osv. Bloggen är en så självklar och älskad del av mitt liv. Bloggen är både en del av min privata och min professionella sida. Det går inte att separera dem. Genom att skriva om livets alla delar här har jag också oavsiktligt fått mig själv att fatta att alla människor är många saker samtidigt. Det är såklart självklart när man tänker på saken, men jag tror att människan har en tendens att vilja kategorisera in andra i så tydliga fack som möjligt. Antingen är man det ena eller det andra. Jag tror att den där sårbarheten och mänskligheten i längden är mer värdefull än en bland yta av så kallad professionalitet. Okej, inte världens djupaste insikt, men men. Read more
