En av mina allra närmaste vänner, Cissan, ska flytta till Sverige i sommar. Jag har under den senaste tiden gått igenom sorgens alla faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression och nu acceptans. Jag kan inte påstå att jag är har landat i glädje, men jag både förstår och fattar att det är dags för dem nu. Kanske de kommer tillbaka en dag. Jag lärde känna Cissan och senare hela familjen Blankens under vårt första år här och det var kärlek vid första ögonkastet. Tyckte så mycket om henne från första början. Sedan dess har vi hängt väldigt mycket både i LA och gjort otaliga utflykter till närbelägna städer i Kalifornien (och New York). Ätit oräkneliga middagar, ridit, festat, hajkat, firat Thanksgiving och jul och pratat otroligt mycket. Allt har alltid varit så självklart och naturligt mellan oss. Los Angeles kommer helt enkelt att bli en lite tråkigare stad i höst. Jag fattar ju att vår vänskap inte kommer att ta slut här, men det har som sagt varit en sorgeprocess att Cissan kommer att befinna sig på en annan kontinent. När man bor utomlands en längre tid och ens vänner flyttar hem infinner sig onekligen tanken på att man själv kanske också borde nosa på det alternativet. Nu säger jag inte att vi är riktigt där än, men hur, eller snarare var, vi ska bo längre fram är en fråga som ständigt lurkar i bakgrunden. Nu tänkte jag fråga er som bott en längre tid utomlands och flyttat hem hur ni hanterat det. (Ett halvår utomlands som student räknas inte. Vill absolut inte förminska det, men min egen erfarenhet är att man ofta lever i en slags studiebubbla och kanske inte etablerar sig så väldigt mycket. OBS kan ha fel! Och det finns säkert undantag). Hur har ni anpassat er? Under de gånger jag bott utanför Finland och kommit hem har kulturchocken varit grövre när jag återvänt till fosterlandet hem. Kanske för att jag varit så oförberedd på den. MEN några månader senare har allt varit precis som förut. Som om jag aldrig lämnat Helsingfors. Read more
