Magnus kom precis hem från att ha haft ett möte med en svensk storpoddare. Maggan var otroligt nöjd med sig själv (iofs ej ovanlig känsla för honom) och sa att han när han feedbackade poddaren var det som en musa hade kommit till honom och precis rätt ord och formuleringar hade landat i diskussionen. Detta är ej första gången. Magnus brukar säga att han levererar bäst i stunden, men när någon ber honom skriva ner argumenten/motiveringarna/analyserna är de som bortblåsta. När jag skriver kan den där inspirationen (föredrar det framför musa) komma till mig, men då kräver det alltid att jag ska ha jobbat på en ordentlig stund före det. Flowet kommer aldrig gratis av sig självt. Det påminner lite om den där (sällsynta) magiska känslan när man sprungit långt och endorfinerna kickar in. Tycker för övrigt att det finns många likheter mellan att springa och skriva, men det skrev ju redan Haruki Murakami om. Det som jag ändå lärt mig under åren som skrivande människa och funnit tröst i att det alltid dyker upp en lösning. Ofta när jag kör fast, vare sig det är en bok eller artikel jag skriver på kan det kännas helt hopplöst, som om jag står framför en vägg. Då kan jag ändå, med erfarenhet, trösta mig med att det kommer att lösa sig. Och att känslan när den kommer är det närmaste man kan ha en musa som viskar i en öra. Och musan är såklart en själv. Bästa känslan av flow är ändå denna. Read more
